Åh livet är inte vad det borde vara. Mitt humör är upp och ner som en berg- och dalbana. Ena sekunden gråter jag av skratt och andra sitter jag med rakbladet i min ena hand och på tok för många ångestdämpande i den andra.

Jag vet inte hur jag ska hantera allting längre, förut var jag på väg åt rätt håll, och nu går det bara bakåt och bakåt. Jag mår sämre än jag gjorde från början, går bakåt i utvecklingen.Jag är inskriven på psykosenheten,jag går på BUP, jag får ett otroligt stöd från familj, väner och skolan och jag går på SCÄ, ändå går det inte. Jag kan ine hantera sorgen och ångesten, ångesten som kommer krypande och påminner mig om hur hemskt allt är. Jag vill inte börja äta, jag vill inte samarbeta med dom på SCÄ,  för börjar jag äta blir jag tjockare, jag vet det. Dom säger att jag inte går ner i vikt om jag inte äter, men det är ju så det är, det är ju så jag rasat i vikt, inte på något annat sätt. Psykosenheten vill ge mig lithium och BUP vill att jag testar yttligare någon medicin för min sömn som är obefintlig. Nätterna ägnar jag åt att gråta och skada mig, inte åt att sova. Jag hoppas bara att dom ger mig något stark, något som knockar mig så att jag kan sova bort dagar, veckor, år.

Livet går ut på överdoser och rakblad just nu.

Ingenting kan få mig att vara glad en längre stund och det känns som att jag bara gråter, gråter och gråter.

Idag hemsöktes mitt huvud av röster, jag hörde någon ropa mitt namn jättehögt om och om igen. Och när jag kom fram till den jag trodde ropade så fortsatte ropen. Sen började det väsnas extremt, så fort någon sa något så lät det som om den skrek och jag hörde massa mummel. Till sist låste jag in mig på toaletten med en fickkniv jag hittade på lagret. 

Ingenting kan få mig att sluta när jag väl börjat, tårarna måste ta slut av sig själv.Och hejdå nu ska jag skjuta mig i skallen för jag vägde mig nyss och jag har gått upp i vikt.